Långskrivaren är i farten igen

Angående tidigare inlägg så har jag fått lite bakläxa. Dels menar vissa (S), att jag visst glömde några konserter på listan över favoriter, dels att jag skriver en aning långt. Eller det senare sades inte direkt, utan jag ställde mer en ledande fråga. Har även hört detta från andra håll (K). Inte för att detta kommer som någon större nyhet, nehej. Snarare har jag varit medveten om detta ända sedan jag lärde mig skriva och skrev berättelser på tiotals sidor under mina läslus- och skrivarlus-period. Kanske är det min förmåga att faktiskt skriva fort på tangentbordet som gör att orden bara spritter iväg. Kanske är det så att jag har för många ord som bara vill ut. Eller så handlar det helt enkelt om att jag har svårt att formulera mig kort och koncist. Och detta gäller i de flesta situationer. Förr i tiden skrev jag brev på en sisodär 40 sidor till mina 27 olika brevvänner. Skolarbetena blev dubbelt så långa som alla andras. Senare i livet fanns förmågan fortfarande kvar och jag fick bassning på tidningen om att korta mina artiklar. För att inte tala om uppsatser, reportage, e-mail, arbetsansökningar och andra texter som alla sträckte sig långt över "normal"-gränsen. Så för att inte breda ut mig ytterligare om detta, sätter jag nu punkt. Härmed ska jag försöka (dock inte lova) att vara lite mer kortfattad. Men som jag alltid har sagt: kortskrivet är tråkigt.