Språkvärlden är liten

För någon vecka sedan damp Språktidningen ned i brevlådan. Något för språknördar nu efter att Språkrådets Språkvård lagts ned - tidskriften som erbjöd torra men fascinerande texter av olika professorer. Denna nya variant är populärvetenskaplig och har stora glossiga bilder; rubriker och linjer i all världens kulörer och kändisar som talar ut (inkl. Herr Lindström). Språkforskningen ska nu göras ball med hjälp av snajsig och upphottad grafik. Som om inte Språkvårds stela svartvita layout i två-spalt var tillräcklig liksom? Håller med en bloggare som skriver: "Språktidningen är del av en mediekonspiration. Ska denna glättiga, fördummande, med irrelevanta och tillgjort 'streetkreddiga' bilder ersätta klassikern Språkvård? Sorgligt; man får väl vända sig till filateli, nu när möjligheterna till att vara nörd på språkområdet tycks totalt kringskurna" (kortat citat).

I alla fall. Då jag nyligen ingått en pakt med mig själv att låta pendeltågsresorna till och från skolan vara en frizon utan pluggande, har Språktidningen blivit min resekamrat - för den måste ju granskas. Och vips, mellan artiklar om lajvande fejk-orchers påhittade vokabulär och runstensinskriptioner upptäcker jag att den språkliga världen är yttepytteliten. För i ena artikeln intervjuas Birgitta Lindgren på Språkrådet som har hand om nyordsarbetet. Henne intervjuade jag då jag skrev B-uppsats om just nya ord i svenskan. På ett annat uppslag möter jag min C-uppsatshandledare som uttalar sig om hennes forskning. Under min färd med skruttåget gläds jag åt igenkännandet, men gråter en skvätt åt nedläggningen av Språkvård. För den nya tidningen, den är för modern.