Hösten är så vacker att det nästan gör ont i min melankoliska själ. Blad ändrar kulör och träden avlövas sakta, sakta. Utanför fönstret singlar björklöven ned på marken och virvlar omkring där nere i gräset. Vinden blåser starkt och griper tag i människorna som går där nere på den våta asfalten. Regnet som nyss dragit förbi gör luften fuktig och rå, med en liten gnutta värme kvar. Men vackrast, det är nog solnedgången en klar kväll. Då brinner det där uppe i skyn, då färgas hela himmelen i rödskimrande nyans...
4 kommentarer:
och vem är fotografen? Tänk vad fint vi bor...
Okej - härmed proklameras att S är fotografen till dessa vackra bilder. Han ville visst att jag skulle göra det offentligt...
/L
Grymt snygga bilder Simon!
Ja..eller så är det kameran som är så bra ;o)
Skicka en kommentar