Favoriter: Konserter

Först ut i listningen av favoriter av olika slag är konserter - denna ljuva upplevelse av magnifik musik. Tidigare var denna form av aktivitet relativt frekvent i min vardag. Jag minns den gamla goda tiden då musiken var största delen av livet. Då musiken ackompanjerade livssituationen på ett perfekt sätt och var min ständiga följeslagare. Tillsammans med väninna M sprang jag än hit, än dit på konserter i alla möjliga varianter. Vi hade exakt samma musiksmak M och jag. Grungen tog oss med storm där i mitten/slutet av 90-talet. Soundgarden, Alice in chains, Chris Cornell, Stone Temple Pilots, Pearl Jam, Nirvana och Days of the New varvades med favvisar i annan tappning såsom Oasis, REM och Supertramp. Konserterna blev fler och fler, såväl lite mindre som Clawfinger (den var inte anpassad för tjejer i 17-årsåldern), Manic street preachers på Munchenbryggeriet, som Oasis på Globen och POD. Men några konserter har etsat sig fast i minnet - mycket tack vare att vi pratade (läs: ältade) dessa under månader, ja, år efter att vi varit på dem. Så här är mina tre absoluta favoriter:

1. Favoriten nummer 1 är ett band som vi upptäckte tidigt i deras karriär. Albumet My own prison spelades så ofta att den snabbt blev sliten. Rockigt och lite grungigt. Texterna var djupa och handlade om livets svårigheter. Bandets namn = Creed. Detta amerikanska band svepte in våra liv som en storm och när vi våren 1999 fick höra att de skulle komma till Köpenhamn för spelning visste lyckan inga gränser. Så med väskorna packade med skinnjackor och öronproppar flög vi med stand-by biljetter ned till Lund för övernattning. Spelning var på ett yttepytte ställe med cirka hundratalet åskådare. Så allra längst fram, bara någon meter från bandet och sångaren Scott Stapp stod vi och njöt. Stämningen var helt fantastiskt och gemytlig och spelningen blev den bästa vi sett i mannaminne. Ett fysiskt minne är den trumpinne som trummisen kastade ut i publiken och hamnade rakt i min hand! (Dock gav jag bort den till M vid ett senare tillfälle).

2. Konsert-eran inleddes dock 1994 då M frågade mig om jag ville följa med henne på konsert i Hovet. Bandet hade det året kommit ut med sin stora genombrottsplatta, Dookie. Kanske var det en slags vilja att göra revolt som drog oss till denna punkiga musik. Bandets namn = Green Day. Att få se dem live var en magisk känsla. För att få nära kontakt med bandet, mosade vi oss så långt fram vi bara kunde. Väl framme vid kravallstaketet utbrast fullkomlig panik då alla pressade på från alla håll och kanten. Framifrån duschade vakterna publiken med vattenflaskor. Tillslut blev det för mycket för den späda lilla 14-åringen som fick lyftas över staketet av en bjässe till vakt. Väl vid sidan avnjöt vi konserten på bra avstånd och utan tusentals kids som gjorde allt för att höja (?) stämningen genom att helt enkelt vara så sviniga de bara kunde. Speciellt mot små tjejer vars högsta önskan bara var att få se Billie Joe...

3. Under slutet av 90-talet var Vattenfestivalen i Sthlm fortfarande vid liv. Denna fantastiska tillställning som jag (och M såklart) invanderade under några varma sommardagar blev platsen för många bra konsertupplevelse, men största succén hos oss var när detta australiensiska band äntrade scenen. Bandet stämplades som post-grunge, hade medlemmar i vår egen ålder och gav ut låtar med namn som man knappt vågade nämna. Man kan säga att de passade bra för deprimerade tonåringar som såg allt i svart eller vitt, med sina låtar som Freak, Abuse Me och Cemetery. Bandets namn = Silverchair. Så mycket som vi ältade denna konsert, med den vad vi då tyckte vansinnigt snygga sångaren Daniel Johns, har vi nog aldrig ältat någonting. Och ält-listan, ja, den kan ju göras lång...