Mitt hem är min borg

Jag har alltid varit en hemmamänniska. Velat ha det mysigt runtomkring mig och inrett med omsorg. Värnat om kvällar hemma och trivts i min ensamhet med te och en bok i handen. Därför blir jag mycket nostalgisk av att tänka på gamla lägenheter som nu inte längre är mina, utan har övertagits av någon annan. Bäst var ettan på 34 kvm invid kanalen där de stora båtarna tuffade förbi bara några steg från huset. Rutorna skallrade av dunk-dunk-dunket från motorerna. Dånet av dessa stora fartyg blev som en slags sällskap sådär på kvällskvisten och dess lampor sken rakt in genom fönstrena. Radhuset i Småland är också en pärla med kohagen nästan utanför sovrumsfönstret och stor gräsmatta till eget förfogande. Till och med egen torkvinda. Och nu - nu trivs jag bättre än någonsin.

Som hemmamänniska fäster man sig lätt vid boendet och allt som finns inom det, även saker (se några av mina favorithemsaker här. Favoriterna är också tavlorna i detta inlägg, som är mina egna målningar där jag målat mina egna versioner av Roy Lichtensteins tuffa motiv). Boendet blir som ens borg mot världen utanför. Där är allt mitt, där är allt precis som jag vill ha det, där är allt en trygghet. Som hemmamänniska blir man också kanske lite väl bekväm, då man trivs så bra att man kanske ibland väljer bort att ta sig för saker utanför hemmet. Det gäller att inte ta för hårt på vurmen för att avskärma sig från omvärlden. Som student med två föreläsningar i veckan är det dock lätt att bli en aning lat. I och med att skolan ligger så pass långt bort känns det ingen mening med att åka dit och sätta sig och plugga. Och på bibblan på stan får man ingen ro mitt bland alla skolklasser och schackspelare som barrikaderar pluggborden.

Så jag säger som Ferdinand: jag trivs bättre här...och njuter av att kunna göra precis som jag vill. Att gå från rum till rum och trivas med att detta är mitt alldeles egna hem (+ S:s förståss). Mitt hem är min borg.